Mitt medvetande börjar se ljusare på tillvaron nu. Problemen minskar och oroligheterna är snart utplånade, håret är klippt och nu startar mitt nya liv på nytt.
Min kreativa sida har varit på topp den senaste tiden. Jag har kommit på mig själv att jag utvecklar mina egna sinnen när jag är depp och den senaste tiden har varit minst sagt tung. Men jag kämpar mig igenom och ser ljuset på andra sidan. Jag klamrar mig fast i det lilla jag har som ändå betyder så otroligt mycket och tar mig igenom det här.
Jag ger dig inte min morgon, inte min dag. Du får nåt så mycket bättre, du får hela jävla jag. Hela underbara, unika jag. Inte något så fjuttigt som en morgon och en dag.
Jag känner mig nöjd. Nöjd med mig själv. Nöjd med det jag har presterat. Nöjd med att leva mitt egna liv. Nöjd med att fatta mina egna beslut. Nöjd med att du Felicia Engdahl är en del av mitt liv som jag försöker leva.
Ibland känns det sådär hopplöst orättvist. Föräldrar förstår ingenting om oss, de ser sin egna värld och tar inte hänsyn till våra känslor och våra krav. Vi får helt enkelt ta hänsyn till deras insjunkna värld. Fine. Men när jag blir myndig, då ska jag leva livet.
Provs beteende är ofta retsamt och hans stubin är inte den längsta. Prov har inga vänner. Han är jämnt ensam och alla hatar honom. Prov är fyrkantig i formen. Ganska normalt i hans egna värld som består av pappersmassor som stelnat. Prov brukar dyka upp lite då och då för utföra irriterande moment. Ibland planerat, då kan man förbereda sig att göra så dumma saker man kan mot honom. Ibland helt oförberett, då gillar man inte Prov, alls. Prov kan vara ganska svår att hanskas med. Han kan vara otroligt svårtydlig och helt ologisk. Men oftast är han enkel att tyda.
Imorgon ska jag skriva fula saker på Prov, hoppas han inte blir ledsen av det jag skriver.
Det finns ett dolt budskap bakom varje rubrik. En tanke och ett gömt meddelande som jag nästan borde utveckla till en liten tävling med ett smaskigt pris i potten. Men jag tror bestämt att jag hoppar det. Hur skulle det bli om alla började rota i mitt privatliv?
Tyget på den gröna fotöljen är nött. En renovering av stolen känns mer som en nödvändighet än ett måste. Den röda soffan pryds av vita kuddar med en inte alltför vit hund tätt intill. Pallen vickar lätt av mina vibrationer från knapptrycken och det stora trädet utanför fönstret ser ledsnare ut än vanligt. Här sitter jag i min ensamhet och skriver text som formar en egen bild i ditt huvud av det jag ser. Inlägget är onödigt men att skriva det känns mer som ett måste än som en nödvändighet.
Coldplay fyller mina väggar med vibrationer samtidigt som bloggen känns lättare nu. Att-alltid-producera-någonting-känslan har försvunnit. Det är mer kontrollerat. Behovet av att skriva har minskat och därför flyter tankarna friare på alla nervbanor i hjärnan. Kortare inlägg är ett vinnande koncept.
Jag tror på det här med korta inlägg. En microblogg är ett vinnande koncept. Tiden jag snor från er är kort och tankarna blir mer kompakta och konkreta. Precis som det ska vara.
En rensning av bloggen kändes som ett måste. Huvudet rensas automatiskt på köpet. Musiken ska skrivas på svenska och tankarna ska flyta friare. Inläggen ska bli kortare men det är fortfarande jag och ingen annan som skriver dem. Saknar du mina äldre inlägg så tycker jag synd om dig, för det gör inte jag.
